Utanför de nordiska länderna är man av den åsikten att den spokanska språket påminner om ett skandinaviskt språk, därför att det låter lika "sjungande" ibland. Spokaniskan har sannerligen två olika accenter (en jämn accent vid korta vokaler och en någorlunda stigande accent vid långa vokaler), men det har ingenting att göra med ett skandinaviskt (eller rättare svenskt eller norskt) inflytande på spokaniskan.

Det är inte något indoeuropeiskt språk, låt vara ett nordiskt språk. Spokaniskan tillhör, tillsammans med Pegreviskan som talas i några östliga delar av landet och garosiskan på ön Garos, den atlantiska språkgruppen.

Vi kan likväl konstatera att spokaniskan äger ett antal tydliga lånord från nordisk härkomst. Det gäller inte bara de saker som ursprungligen varit obekanta i Spokanien och sedan introducerades av vikingarna på arkipelagen, såsom ternen ("tärning",), klimma ("glíma" = judo-liknande form av brottning, numera framförallt judo), utan också ganska elementära begrepp som redan kunde uttryckas med spokaniska ord, t.ex. fjôrt ("fjord, fjärd", även sp. fonis), ker ("kärr, träsk", även sp. clamiða). Till sist, ordet viken ("viking") talar för sig. Och nu har vi på samma gång nått till ett av de tydligaste och mest genomgående nordiska inflytandena i Spokanien, nämligen Leif Ketilbjornssons landstigning vid Piroes (Berrefs sydkust) omkring 1000.

Antagligen har vikingarna redan mycket tidigare besökt den namnlösa ögruppen mellan Irland och Amerika, men härom kan bara gissas, därför att det finns varken i isländska sagor eller i spokaniska krönikor någon passage vi kan tolka som ett möjligt besök av vikingar till den spokaniska arkipelagen. Först Leif Ketillbjornsson vet genom sina gärningar och sitt uppförande tillägna sig ett ställe i både isländska och spokaniska vitterheten.

Han och hans män gjorde sig vid landstigningen i närheten av Piroes nästan omedelbart gällande genom att dräpa några bönder och våldtaga deras makor och döttrar. Den fridsamt levande befolkningen vid Zverostakusten var inte van vid strid och gjorde således knappast motstånd mot de härjande och mördande vikingarna som måste ha varit långt i mindretal.

Hela sydkusten mellan Jakiy-deltat och det dåvarande Pitla-sundet (som slammats igen så att numera en vik har blivit kvar) blev vikingastridens skådesplats men i motstats till vad man skulle förvänta, förkättrades Leif Ketilbjornsson och hans män inte av det folk som överlevde inträngarnas blodtörst och rovlystnad; de undfägnades tvärtom som hedersgäster.

För det zverostaiska folket, som hyllade en ganska primitiv form av den fortfarande viktiga Ergynne-religionen, var övertygat av att den så kallade Stora Förutsägelsen (Hupster Ucôgos) nu slagit in. I Stora Förutsägelsen står skildrad hur Högste Guden Erget återvänder på jorden. Det är eft långt avsnitt i Spokaniens "Helige Skrift" (Ergemip) som bildade då för tiden religionens kärna vid Zverostakusten.

Och Leif Ketilbjornssons landstigning och uppförande, till och med hans utseende, stämde överens med beskrivningarna i Stora Förutsägelsen, så det låg nära till hands att undfägna denne viking som Ergets personifikation. Men Ketilbjornsson som inte förstod att han hade kommit fram i en gästvänlig trakt och som därför inte heller stötte på förskansningar och dragna svärd, utan på koppargåvor och glädjeeldar, ställde blott fast att den här traktens befolkning utgjordes av visa människor, ty bara klokt folk skulle det anse som meningslöst att inlåta nig i strid med vikingarna. Då lär Ketilbjornsson ha ropat: "det här är Vislandet" (Spakland), och den inhemska befolkningen som aldrig hade hört tala något annat språk än sin egen fornspokaniska munart, betraktade detta rop som sitt lands välsignelse och namngivning.

"Spakland" har omsider förvanskats till Spooksoliy och Leif Ketilbjornsson utropades till förste kung i det land som nu hette Spooksoliy. Det kan dock inte fastställas om han och hans män har assimilerats fullständigt med den ursprungliga befolkningen. I den isländska Vestfärdsagan framställs Leif Ketilbjornsson konsekvent som heroisk viking (ibland med binamnet Ali), som inte kunde låta bli att plundra zverostaiska byarna och våldtaga dess kvinnor; han hyste bara respekt för de så kallade Blåtthårmännen, antagligen spokaniska präster som färgade sitt hår purpurt. I de spokaniska berättelserna däremot föreställs Ketilbjornsson som en fullständigt assimilerad person som har glömt sitt vikingaförflytna ock inte kan skiljas från en Berrefbo, bortsett från sitt blonda utseende.

Hans son Alasonur (Alisson) efterträdde sin far som kung omkring 1020, och även de fem följande kungarna härstammar troligen från Leif Ketilbjornssons släkt, men efter Alasonur får alla kungar ett spokaniskt namn. Endast Côhale Lejf som härskade omkring 1245-1271 påminner ännu om sin förfader Leif Ketilbjornsson.

Under århundradets lopp eftersträvade så många släkter kungadömet att det kan knappast påstås att den nuvarande kungen Huron Herco IV ännu härstammar från vikingarna.

Men därmed löper den här redogörelsens fortsättning ännu inte någon fara, när vi vill säga något om de nordiska inflytanden och överensstämmelserna. Framförallt den politiska och ekonomiska modellen såsom den hanteras i Spokanien under sista tretti årens lopp, visar mycken likhet med den svenska. Vi måste låta vara osagt om den här likheten antingen är följden av en medveten efterbildning eller en direkt påverkan, eller kanske är rent av en slump. Den här frågan faller inte bara utom ramen för den här berättelsen, utan saknar även ett entydigt svar. Kanske kan resultatet från den forskning som bedrivs numera på Sociologiska Institutet vid Amahagges Universitet, och som försöker ge svar på frågan i vad mån Spokaniens politiska och ekonomiska system bestäms av tendenser utomlands, skaffa oss klarhet.

Det finns likväl några överensstämmelser mellan framforallt Sverige och Spokanien. Det svenska strävandet att nationalisera de stora företagen och hälsovården har sin motsvarighet i Spokanien. Framförallt inom hälsovårdens område går de spokaniska myndigheterna mycket långt. Alla läkare är i statens löneställning och anställda vid en av de många mediska centra (medise sentryms) landet räknar.

Också neutralitetens rådiga försvar är både ett svenskt och ett spokaniskt kännetecken, liksom benägenheten att bestraffa trafiklagbrott mycket strängt. Det emanciperade och sociala undervisningssystemet, där pojkar lär sig laga mat och flickar laga en bil, samt den obligatoriska, mångåriga grundskolan (Sverige 9 år, Spokanien 8 år) med olika stadier och det välorganiserade skolskjuts- och utspisningssystemet är påfallande överensstämmelser.

Men kvinnoemancipationens historia börjar i Spokanien betydande tidigare än i Sverige. Såvitt vi kan tala om emancipationens historia i Spokanien, för i detta land är män och kvinnor egentligen i mannaminne likvärdiga. Likvärdigheten är en tillfällig men inte sekundär företeelse i Ergynne-religionen, som för resten också bär skulden för olika företeelser som i Vesteuropa hellre kallas för missförhållanden. Till exempel det föga toleranta straffrättsystemet med spartanska fängelser och saknaden av socialt och andligt bistånd för förbrytare.

Vad kulturen angår så påminner inte så värst mycket i Spokanien om de nordiska länderna. Det finns visserligen en stavkyrka i Spokanien (ön Liftka) men dess närvaro är inte följden av en skandinavisk kultur i Spokanien utan snarare av byggnadslusten av en överspänd friherre som ämnade uppföra en hel by med utländska byggnader (1800-talet).